The grass is always green.

En lite tankeställare för er naturvänner därute. Varför går man över gräset när det finns en helt duglig stig vid sidan om? Har vi verkligen så pass bråttom att man inte kan ta den redan cementerade vägen bredvid?
En person promenerar längs en väg minst två gånger om dagen, till och från jobbet/skolan. Och man tänker: nå jag går den här vägen över gräset för då kommer jag fram 2 minuter tidigare eller jag är så pass lat att jag inte orkar gå runt och använda mig av vägen. Nästa person kommer gående ser att det långa gräset är ner trampat och tänker samma sak. Den stigen går de sen varje dag i alla årstider i flera år. Fler och fler gör likadant.
Tillslut är den lilla nertrampade stigen genom det långa gräset inte längre det, utan en djup gångväg som promeneras på, cyklas på, och barnvagnar med dubbdäck skjuts fram på. Sen kommer hösten och för att folk inte vill gå i leran som har bildats går man vid sidan om så att stigen växer. När isen sen börjar lägga sig och leran bli hal så, för att staden inte ska bli stämd, sandar, eller snarare grusar man den nu nertrampade grässtigen. Gräset får aldrig en chans att växa tillbaka, leran torkar aldrig bort helt och man bestämmer sig för att cementera. Tillslut kommer det finnas så många småvägar att man inte kommer se skillnad på den orginala vägen från alla genvägar utan hela området kommer bli ett enda stort cementerat fält.